Mot demokrati. Del I, Orbán visar vägen.

Att ”illiberal demokrati” blivit ett begrepp som används mer och mer är som jag ser det en utmärkt utveckling. Bara faktumet att detta prefix till demokrati tydligen har behövts visar på den totala sammanblandning av demokrati och liberalism som skett i flera årtionden. Från etablissemangshåll brukar man ju i regel beskylla allt som inte är liberalism för att vara odemokratiskt eller ett ”hot mot demokratin” och liknande.

Vänstern har från sitt håll beskyllt den nyliberala utvecklingen för att vara odemokratisk och har i detta till skillnad från liberalerna haft annat än intetsägande floskler till sitt förfogande då man enkelt kunnat peka på faktiska inskränkningar av demokratiska beslutsgångar (EU-övermakt, handelsavtal som fråntar parlamenten viss makt, ”oberoende” riksbanker osv).

Men demokratibegreppet har blivit otroligt urvattnat. Det har blivit ett positivt laddat ord närmast liktydigt med kärlek. Det finns också en glidning man ofta gör då man använder ordet i bestämd form. När en liberal pratar om demokratin, då vet man att det kan betyda lite vad som helst. Det extra N:et på slutet gör stor skillnad.

Redan på 40-talet skrev Georg Henrik von Right att ”Vi har att motse en era då begrepp som folket, friheten och demokratien är symboler för oantastliga trosföreställningar och sakrosankta kultobjekt.” Han menar att de nu mera är lika metafysiska och känslomättade – och lika grumliga och svårtydda – som nassarnas begrepp ”blod och jord”. Och det var just i samband med andra världskriget som detta uppstod, flosklerna om vår underbara demokrati var alltså resultatet av krigspropagandan mot Hitler.
Sovjetunionen och dess satellitstater kallade sig demokratiska, USA-stödda militärkupper som avsätter folkvalda regeringar, liksom landets stöd till diktaturer, motiveras med demokrati. Alla, från höger till vänster, älskar demokrati.

Då demokrati och demokratin blivit oantastliga trosföreställningar blir det ingen rimlig diskussion, istället liknar det just teologiska debatter där ömsesidiga beskyllningar om kätteri förekommer. Och det är ju bara så jävla dumt.

För i verkligheten är ju demokrati en ganska specifik form av beslutsfattande, något som passar på vissa företeelser men inte på alla. Ingen vill ha demokrati överallt. Vänstern har absolut en poäng då de hävdar att de vill ha mer demokrati än borgerligheten – till exempel på arbetsplatser – men till följd av D-ordets position blir det aldrig något fruktbart ideologisk meningsutbyte. Då ”mindre demokrati” automatiskt kodas som något negativt vägrar liberaler att erkänna denna formulering, vänstern å sin sida tycker att just ”mer demokrati” räcker som argument i sig självt, då det kodas som något positivt. Därför uppstår bara pajkastning eller beskyllningar av religiös karaktär.

Vad gäller illiberala demokratier och den nya politiska situation där nationalismen* är en maktfaktor så borde man kunna få lite perspektiv på saker och ting. Om ett parti får egen majoritet i parlamentet och där beslutar att landets medier ska föra denna representativa folkmajoritets talan, borde vi då inte kalla detta för en demokratisering av medierna? Jag tycker vi borde göra det. Orbán, sverigedemokrater med flera må vara ett hot mot demokratin (alltså det liberala systemet vi lever i), men inte nödvändigtvis mot demokrati i sig. Ett land som Pakistan har demokratiska val men stenhårda hädelselagar där den som skändar islam kan dömas till döden. De har med andra ord demokrati även inom religionens område – förutsatt att en majoritet faktiskt stödjer detta, vilket det är högst rimligt att anta. Ett annat område där det ibland tillämpats demokrati är domstolsväsendet.
Vi andra, som ogillar idén att regeringen bör lägga sig i medier, konsten, den fria forskningen, religionen, domstolar osv borde där med säga att vi inte vill ha demokratiska medier, demokratisk konst, demokratiska domstolar eller demokratisk forskning.

Vi vill istället ha frihet. Motsatsen till demokrati innebär nämligen inte nödvändigtvis diktatur, utan frihet. Frihet och demokrati är inte samma sak, demokrati är rent av oförenligt med frihet i flera fall. Demokrati innebär att majoriteten styr över minoriteten, frihet att ingen annan än du själv styr över dig. Grundlagar som begränsar politiker att förbjuda medborgarnas tro eller åsikter är en begränsning av demokratins makt.

Liberaler, socialister och nationalister vill ha frihet i vissa sfärer, demokrati i andra. I vad liberaler kallar demokratin är denna balans sedan länge etablerad – demokrati hålls borta från domstolar, religion, medier och näringsliv men tillämpas i politiska val**. Att det liberala problemformuleringsprivilegiet kring demokrati och demokratin nu håller på att falla samman bör inte sörjas av oss som inte hör hemma i den liberala mittfåran. Då demokrati/n detroniserats från oantastlig religiös dogm borde istället en diskussion om vad för typ av samhälle vi vill ha kunna ta vid.
För det enda som tycks mig säkert är att det nuvarande systemet – kalla det vad du vill – håller på att försvinna.

* Ja, kärt barn har många namn. Jag kör här med ”nationalism” som beteckning på Fidesz, SD, Fremskrittspartiet osv, osv.
** Att liberaler ofta sätter ”ekonomin” bland friheterna och att socialister inte erkänner denna kategori som en frihet är en sak vi får förbise för tillfället.