Sagor, myter och mysterier

Myter & Mysterier, podden med Eric Schüldt och Per Johansson* skramlar nu pengar för en ny säsong på Kickstarter. Upplägget verkar lovande, det ska handla om sagor säger de, vilket låter som ett bra ämne för de båda att älta i en en säsong. Var inte jätteförtjust i förra säsongen med temat Staten och kapitalet, det liksom passade dem inte riktigt. Det var absolut inte dåligt eller ointressant, jag gillade till exempel när de pratade om David Graebers Skuld: de första 5 000 åren och håller helt med Per, det var även för mig en sån där epokavgörande bok att läsa.
Men i jämförelse med tidigare säsonger kändes det inte som de nådde upp till riktigt samma nivå.

Sagor låter däremot perfekt. Nu sas det visserligen att de skulle börja med Sagan om Ringen vilket jag inte är jättesugen på, men jag hoppas de gräver ner sig i Grimm och även lyfter blicken mot områden utanför Europa.
Finns så mycket att nysta i här känner jag. Läste för ett tag sen lite Jung och han gillade att göra kollektiva psykologiska analyser av gamla folksagor och myter vilket jag gillade, även om det så klart blir flummigt. Men det är just det lagom flummiga upplägget kompletterat med Per Johanssons spränglärda hjärna som gör Myter & Mysterier så bra.

Och ja, bara en sån sak, vad är en myt, en legend, en saga och när blir det till religion eller filosofi? Är Sagan om ringen ens en saga? Titeln till trots skulle i alla fall inte jag kalla den en saga, det är den alldeles för modern för. Blir det inte en saga först då det rör sig om en allmänt spridd historia utan känd upphovsman?

Myter och sagor kan ju kanske resonera med det där postmoderna pratet om slutet för de ”stora berättelserna”? Behöver vi läsa sagor idag mer än någonsin? Och en annan sak som jag var inne på lite kort här för ett tag sen, om hur de grekiska filosoferna i allmänhet och Platon i synnerhet var starkt kritiska till sin kulturs folkdiktare. Kan sagor vara konservativa hinder i vägen för nytänkande? Kan de vara subversiva?

Japp… Ovanstående lösryckta tankar for runt i skallen på mig sen den nya säsongen annonserades. Hur mycket av mina förhoppningar som kommer införlivas får vi väl se men jag kommer i alla fall kippa in en liten slant till deras Kickstarter.

*Kolla även in deras tidigare podd på Sveriges Radio som startade det hela, Människan och Maskinen

Anteckningar om postmodernismen (Del III)

(Läs del 1 här och del 2 här)

Vi ska förtydliga oss. Auktoritet betyder inte här en diktator, snarare en institution utan våldsmedel. Vi lånar Hannah Arendts definition:

”Auktoritetens kännetecken är det okritiska erkännandet hos dem som anser sig förpliktigade att underkasta sig den: varken tvång eller övertalning skall behövas […] Dess farligaste fiende är därför föraktet och säkraste sättet att undergräva den är att göra den till åtlöje.”

Det är vi själva som som upprätthåller auktoriteter. Det är vi själva som nu håller på att rasera dem. Det kan låta som en svunnen tid, men fram tills alldeles nyligen fanns det folk, kanske finns där fortfarande en och annan, som hävdade att klassisk musik inte bara var en genre i mängden liksom rock, pop, rap eller dansband, utan hävdade på fullt allvar att denna musik var seriös och att all annan musik var oseriös. Denna uppblåsta självgodhet uttrycktes helt ogenerat och på fullaste allvar.

Visst, än idag kan vi ana ruinerna av denna gamla hierarki. Vi är på något plan överens om att Mozart anses finare än den senaste radiohiten eller att en nobelprisvinnare står högre i rang än Camilla Läckberg. Men denna uppfattning är inte i närheten av vad den en gång varit. Vad du gillar för musik eller för böcker är ditt personliga val, där finns inget rätt eller fel. Detta är något nytt. Historieprofessor Dick Harrison skriver deckare vid sidan av sin ordinarie syssla vid Lunds universitet, något fullkomligt otänkbart för en man i hans ställning för något decennium sedan. Till exempel. Fin- och fulkultur är nu mer bara två likvärdiga delar, utan inbördes rangordning.

Om en frackklädd man och en punkare möts på gatan och fnyser åt varandra, vem har rätt? Vem står över vem? I någon bemärkelse anar vi att den frackklädde är överordnad, men bara ”överordnad” i en meningslös spöklikt förgången mening. Själva frågan är istället mest bisarr, självklart får folk själva bestämma vilken stil de föredrar. Kort sagt är ens kulturella smak idag enbart något subjektivt. Den som hävdar något annat skulle framstå som en självupptagen idiot. Auktoriteterna på kulturens område har i det närmaste raserats och detta till följd av en lång kamp av förakt och åtlöje.
Gert Fylkings återkommande prank vid tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur är belysande.

Nobelpriset i litteratur är den finaste bemärkelse en författare kan få. Varför? Det är visserligen mycket pengar som delas ut, det ska inte förnekas, men hade det enbart handlat om det så hade en rik litteraturälskare lätt kunnat övertrumfa det med sitt egna pris med ännu mer pengar i potten. Hade mammon varit vår enda riktlinje skulle priser helt och hållet vara överflödiga då de författare som säljer flest böcker, eller lyckas sälja mest kringprodukter, filmatiseringar eller annat varumärkesbyggande kring sin person – kort sagt de rikaste – automatiskt blivit de mest ansedda.
Nej, Svenska akademien och dess nobelpris är en auktoritet. En auktoritet på att avgöra vad som är god litteratur. Och de är bara en auktoritet så länge vi tillåter dem att få vara det.

Priset uppmärksammas, författare åtrår det, allmänheten beundrar pristagarna. När tidningar, radio- och tv-team gör den obligatoriska storyn ”mannen på gatan” och frågar vanligt folk vad de anser om den senaste nobelprisvinnaren så är det inte sällan dessa Vanliga Människor befäster auktoriteten. När man lite blygt småskrattar och säger att ”det har jag ingen aning om vem det är” deltar man i auktoritetsbygget. Det hör nämligen till saken att Vanliga Människor inte känner till Stor Litteratur. Den Vanliga Människan förmedlar med sitt generade skratt och sitt blygsamma ”ingen aning” att hon bugar sig djupt och låter meddela att hon blott är en obildad pöbelfigur som inte har något att tillägga om viktiga saker som Stor Litteratur.

Bland de bildade klasserna är det jobbigare. Här är väntan på tillkännagivandet nervöst då man tvärtom förmodas veta veta något om den vinnande författaren, och helst ska ha något intressant att säga om saken. För att inte tala om alla stackars kulturjournalister vars jobb det är att skriva något om det hela. Tillkännagivandet av nobelpriset i litteratur måste varit en skräckens tid för detta folk i världen före Google.

Men vad händer om folk istället säger ”Vadå? Vem fan bryr sig om nobelpriset?” Vad händer om man inte skrattar skamset och undergivet, utan istället hånskrattar? Eller kanske kommer med lite rationella argument. Som att film och TV har ersatt litteraturens roll, att man inte objektivt kan säga vad som är bra och dålig smak, att Svenska akademien är en förlegad och fånig institution som bara berör en världsfrånvänd kulturelit.
Eller varför inte komma med lite raka fakta. Som att Camilla Läckberg faktiskt säljer helt sjukt mycket mer böcker än den där vad-hon-nu-hette från vilket land det nu var. Gör man istället det, då undergräver man auktoriteten. När Jean Paul Sartre vägrade ta emot priset innebar det ett hårt slag mot akademiens auktoritet, när Bob Dylan intog sin märkliga vacklande hållning till utmärkelsen kan man antagligen tala om något liknande, om än inte lika allvarligt.

Och när Gert Fylking, en pajig tv-komiker, bestämmer sig för att driva med Svenska akademien, då rämnar allt. Hela skämtet bestod av att Gert Fylking stod i pressuppbådet och utbrast ”Äntligen!” då den ständige sekreteraren förmedlade årets vinnare. Det känns så märkligt att beskriva det hela så här, det låter inte roligt alls, det är så simpelt. Men det är hysteriskt roligt. Det är roligt för att han genast river ner auktoriteten. Det är roligt för att vi alla genast ser att det inte alls är någon viktig, seriös och allvarlig institution vi har att göra med. De är bara en samling pajasar allihop.

Finförfattarna, den ständige sekreteraren och kulturjournalisterna som väntar på beskedet. Vi har ingen aning om vem årets pristagare är, namnet som ropas upp säger oss inte ett skit. Det gör det aldrig, men nu vänder vi på det hela, nu skrattar vi åt er. Med ett endaste ord gör Gert Fylking hela spektaklet kring nobelpriset till ett årligt skämt istället för en högtidsstund för de som anser sig veta något om Stor Litteratur.

Naturligtvis blev Fylking snart portad från ceremonierna. Det hjälpte dock inte för att återställa auktoriteten. Tvång eller våld, i det här fallet att bli portad, fungerar inte, kom ihåg Hannah Arendts ord, ”Auktoritetens kännetecken är det okritiska erkännandet hos dem som anser sig förpliktigade att underkasta sig den”. Fylking klädde efter att ha blivit portad ut sig, och tog sig på så sätt in ännu en gång för att göra sitt ”Äntligen!”-prank. Det höll liv i skämtet ett tag till, innan vi tröttnade på det, precis som man alltid tröttnar på alla skämt i längden. Hur många människor som för all framtid skulle avfärda nobelpriset i litteratur som en auktoritet till följd av Gert Fylking, kan vi aldrig veta.

Gert Fylkings fullkomligt geniala, närmast situationistiska aktion, är naturligtvis postmodern. Detta är en aspekt av postmoderniteten.

*

Våren 2018 genomgår Svenska akademien en legitimitetskris. En härva av korruption, jäv och inte minst kopplingar till en figur som anklagas för våldtäkt och sexuella trakasserier svärtar ner den anrika institutionen. Att ledamöter hoppar av akademien är sällsynt och brukar betraktas som starka markeringar. Nu lämnar på kort tid hela fem ledamöter sina stolar. Massmedierna skriver spaltmeter om konflikterna som till följd av institutionens slutna struktur till stor del bygger på rykten, spekulationer och tolkningar. Den massmediala logiken kokar snart ner det hela till en konflikt mellan två lag där den avhoppade ständige sekreteraren Sara Danius ses som förnyaren som tvingats bort av det gamla, konservativa gubbgardet, främst personifierat av Horace Engdahl.

Det skrivs upprop av dels författare och dels akademiker där Danius och hennes ”förnyelse” framhålls och där man förklarar att man tappat förtroendet för den kvarvarande akademien. Denna kris får även internationell uppmärksamhet och det skorras rent av om det olämpliga i att denna akademi anförtros att dela ut världens mest prestigefyllda litteraturpris. Vad vet väl en helsvensk församling om världens litteratur? Snart ger sig även vanligt folk in i debatten. I sociala medier klär sig folk i knytblus – ett plagg förknippat med Sara Danius – tar en selfie och postar bilden för att markera sitt stöd. Även kändisar och politiker – däribland självaste kulturministern – hakar på och det anordnas rent av en demonstration utanför börshuset där akademien har sitt sammanträde*.

Detta stora engagemang och intresse för Svenska akademien har man aldrig någonsin sett maken till. Knytblusprotesterna ses i regel som ett feministiskt ställningstagande och varianter på kulturminister Alice Bah Kunkes ord om att ”Det är sorgligt att konflikten får konsekvensen att två kvinnor lämnar” upprepas gång på gång, till synes utan att någon inser det ologiska i resonemanget då det är tre män och två kvinnor som lämnat sina poster och att hela krisen handlade om att de nu avhoppade ledamöterna ville utesluta en av de två kvinnorna, Katarina Frostenson. Men vad innebär all denna, högst ovanliga, uppmärksamhet för akademien? Troligen att den räddas som auktoritet.

För den som ville riva auktoriteterna, för de som likt Gert Fylking vill hånskratta åt kultursnobbarnas världsfrånvända låtsasvärld innebär knytblusupproret ett konservativt bakslag. Alla talar nu om vikten av akademiens arbete, alla kämpar för dess återupprättande och alla är överens om att den är värd att bevara. Det är en manifestation av den kulursidesläsande medelklassen, de ängsliga, de påstått bildade, anförda av skvallertidningskolumnister som inte vill rasera utan snarare själva kliva uppåt i den unkna hierarkin.

Precis när auktoriteten vacklade och var redo för räkning bidrar de istället till att förnya finkulturens högborg genom att försöka byta ut dess överhuvuden. En fraktionsstrid mellan eliter istället för en revolution, en kamp om vem som ska få sitta med i den kungafjäskande församlingen och få ta del av dess privilegier istället för ett radikalt avvisande.

*Eller normalt brukar ha sina sammanträden, just denna dag hade de kvarvarande medlemmarna av förklarliga skäl flyttat sitt torsdagsmöte till annan plats.

Mina förhoppningar på Oikos

Hörde att Mattias Karlsson från SD håller på att starta en konservativ tankesmedja kallad Oikos. Lyfte lite halvt på ena ögonbrynet då jag hörde att Malcom Kyeyune skulle ingå i styrelsen. Jag har stora förhoppningar på detta. Eller nä, det har jag inte, men jag tar tillfället i akt att hoppas lite.

Alltså, till att börja med, jag är inte konservativ, inte alls faktiskt. Men jag är inte heller liberal, och den liberala dominansen i det här landet kan ibland bli så förlamande att det faktiskt finns stunder då jag saknat en ordentlig kulturkonservatism i det här landet.

Då borgerligheten domineras av en illitterat bolagshöger och reklamarliberaler som tycker kommersialismen är kulturens högsta stadium har jag då och då önskat mig lite världsfrånvänd snobbism av brittisk typ. En reaktionär herre i tweed med en Financial Times under armen som fnyser åt att dagens ungdom inte längre ägnar sig åt studier i klassisk grekiska är i mina ögon evinnerligt mer intressant än nån mäklarnatur med backslick som twittrar att Blondinbella är en bra förebild för framtida entreprenörer.

Jag vill hellre ha en statsminister som pissar på sina undersåtar genom att stoltsera med sin adelssläkts förfinade och kultiverade vanor där kvastar uppstoppade i röven under Lundsbergsåren följts av operabesök och årliga rävjakter än en som säger i intervjuer att hans favoritband är Da Buzz. Jag läser hellre Axess än Neo. Ja, ni fattar.

Så, nu till mina önskningar. Vågar man hoppas på att denna nya tankesmedja kommer starta ett bokförlag och att detta bokförlag kan, i alla fall delvis, ägna sig åt att ge ut konservativa klassiker? Det är nämligen en sak jag uppskattar med Timbro, näringslivets ökända propagandacentral nr 1. Vid sidan av värdelösa rapporter ägnade att skrivas av av ledarskribenter och allehanda samtidstrams så kan vi tacka Timbro att klassiker som Rand, Friedman, Hayek och Nozick översätts och ges ut i vårt lilla land.
Vilket är en stor kulturgärning då dessa författare naturligtvis aldrig skulle nått bokhandlarna om de lämnats ut till en fri marknad där enbart vinstintressen styrde utbudet.

Så, att ge ut gammalt mög borde ju faktiskt ligga inom en konservativ tankesmedjas arbetsbeskrivning, skulle jag vilja hävda. Min önskelista för framtida bokutgivning på Oikos Förlag ™:

Joseph De Maistre – tror inte det finns någonting på svenska alls.

Edmund Burke – nyutgåva med boken om franska revolutionen med flera för- och efterord av samtida intellektuella. Även andra, mindre kända skrifter vore kul.

Oswald Spengler – den där boken där han vill ersätta demokratin med en preussisk högersocialism.

Sen är ju konservatism mer än bara konservativa tyckare och vill Oikos även bidra till att bevara vårt kulturarv, vilket väl rimligtvis borde vara i konservatismens intresse, så önskar jag vidare:

Samtliga kyrkofäders samtliga skrifter.

Thomas av Aquino – Summa theologica.

Samtliga medeltida skolastikers samtliga kommentarer till Aristoteles.

Martin Luther – samlade skrifter

Albrecht Dürer – Faksimiltryck på hans gamla tryckverk. Idag ses de alltid utanför sitt sammanhang, som om de vore tavlor, men han sysslade faktiskt mest med trycksaker, bilderböcker.

Robert Hooke – Micrographia. Samma som ovan, exakt kopia av originalet, det spelar ingen roll att folk inte fattar latin, jag vill ha de fina bilderna i en stor bok av högkvalitativt papper.

Hela det antika Egyptens litterära kanon – myter, teologi, vishetslitteratur, hymner osv. (Väldigt lite finns på svenska, Dödsboken kom här om året, mycket mer finns inte att få tag på. Åke Ohlmarks översatte Echnaton och hans anhängares solhymner, men det var längesen och var bara andrahandsöversättningar.
Jag läste någonstans att egyptiska myter och liknande är så svåröversatta att det blir dödstråkig läsning för andra än experter, och att det är därför det mest bara finns sammanfattningar, men va fan, det är väl klart en konservativ tankesmedja ska ta tag i det här. Egypten är såklart Väst, passa på och cementera det nu innan araberna kommer på att kulturellt appropriera det! Rädda faraonernas Egypten från islamiseringen!)

Samtliga runstenar – Jag tänker stort format, ett uppslag består av ett fint foto av stenen på vänster sida, till höger skriften i runor, i översättning, tolkningar och information om var den finns osv.

Samtliga hällristningar – Samma upplägg som ovan.

Slut på önskelista. Det var vad jag kunde komma på just nu i alla fall…

Nu gäller det Oikos, gör mig inte besviken nu! Segra eller dö!

Känslan man har (Del 2)

(Läs del 1 här)

Det finns vissa problem med att stå riktigt långt ut till vänster. Som att resten av det politiska spektret tenderar att flyta ihop. Om man till exempel ägnar energi åt att hata sossarna för de borgare de är kan effekten bli att man inte blir lika upprörd över, säg, Sverigedemokraterna, som de i den politiska mitten tycks bli. Det är ju ändå samma skit. Liberaler som skäller på Sverigedemokrater, fy fan vad ledsamt. Jag hejar inte på liberalerna. Eller som att känna något lidelsefullt engagemang angående, låt oss säga, Ann Heberleins avfall, vilket vissa gör. Hon var vänsterliberal, sen blev hon högerliberal, so what? Att de politiskt korrekta liberalerna är upprörda kan däremot ge upphov till skadeglädje. Man blir cynisk.

Högervridningen. Mycket har sagts om detta. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen gjorde många nervösa och uppmaningar mot de övriga partierna att inte falla i deras fällor, inte anamma deras retorik och frågeställningar haglade tätt. Det samma med massmedierna. Om medierna köper SD:s frågeställningar kommer de bara öka. Sverige hade nämligen en fördel här då vi var sena med att välja in ett rasistiskt parti i vårt parlament. Vi kunde nu ta lärdomar av andra länder och visste där med vad som borde göras. Framförallt tittade vi på Danmark. Vi får inte göra om Danmarks misstag.

I Danmark hade Danskt Folkeparti kommit in i Folketinget och sakta men säkert ökat sitt stöd och sitt inflytande över samhället. Det intressanta var att deras politiska inflytande ökade utan att de hade någon egentlig parlamentarisk makt. Inflytandet funkade istället så att de andra partierna plockade upp vissa av DF:s frågor och gjorde dem till sina egna. Men det ledde ändå bara till att DF ökade ännu mer. För Sverige blev detta en tydlig och enkel läxa. Det är bara kontraproduktivt att anamma Sverigedemokraternas flyktingfientliga politik och retorik, de partier som gör det kommer själva förlora. Den första mandatperioden med Sverigedemokraterna i riksdagen följde också denna lärdom. Alliansregeringen förlitade sig visserligen ofta på SD för att få igenom större delen av sin politik, men då de saknade egen majoritet tvingades de göra en del uppgörelser med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Ännu ett jobbskatteavdrag stoppades och uppgörelsen med Miljöpartiet i migrationsfrågan gjorde Sveriges invandringspolitik mer öppnare. SD:s sju procent och inträde i riksdagen innebar visserligen att svenska folket röstade höger igen, men den parlamentariska situation det skapade innebar istället att alliansregeringens politik flyttade sig åt vänster. Vi hade lärt oss av Danmark och utvecklingen gick åt motsatt håll.

Men så blev det val igen och SD minskade inte utan blev istället tredje största parti. För tredje gången i rad röstade svenskarna höger och detta ledde denna gång till det märkliga att vänsterblocket fick makten. Och detta vänsterblock genomförde sen på rekordkort tid en helomvändning i migrationspolitiken där vad de några månader tidigare hade kallat rasism nu genomförde själva. Och partierna plockade i samma rekordfart upp SD:s retorik och förslag. I medierna har samma skifte skett, det som var otänkbart att yttra för bara något år sedan har nu blivit mainstream. Och SD fortsatte att öka i opinionen. Vi gjorde till slut som i Danmark ändå, bara mer på väldigt kort tid. Vi kom ikapp kanske man skulle kunna säga.

Vad kan man då säga om allt detta? För den som är kritisk till parlamentarism och partipolitik finns ju en hel del pedagogiska poänger att slå i huvudet på de som menar att ”den som inte röstar har ingen rätt att klaga”. Var det alltså här vi hamnade efter årtionden av nyliberal högervåg? Nykonservativ extremhögervåg istället? Vart tog vänstern vägen?

Svar: den slöt upp bakom etablissemanget. Nej, det gjorde den såklart inte, men det var vad det verkade som då högervridningen tilltog. Vad först olika högerdebattörer, och snart därefter även alla andra nu benämnde ”vänstern” betydde i detta nya debattklimat en samling socialliberala krönikörer. Sverige har närmast hamnat i en amerikansk situation där ”the left” är socialliberaler från storstädernas välutbildade mellanskikt som tycker synd om diverse minoriteter.
Detta socialliberal mellanskikt är naturligtvis livrädda för utvecklingen. Under den nyliberala epoken kunde de verka radikala, de kunde skälla på den nuvarande ordningen, de kunde skandera att en annan värld var möjlig. Men nu, ställd inför fascismens faror insåg man att ett konservativt bevarande av status quo var bättre än en förändring som med största sannolikhet bara innebär en förvärring. Detta är kanske den mest tragiska aspekten av högervridningen, hur antirasister och rent av vissa socialister som bestämt sig för att Sverigedemokraterna är huvudfienden och att dess inflytande till varje pris måste begränsas istället lät sig styras av partiet genom att reflexmässigt vara emot allt de säger, vilket i bästa fall ledde till att de förpassade sig själva till en reaktiv roll, men oftare rent av fungerade som högerns stormtrupper.

För SD fick nu rollen som enda opposition och mot denna var det lika bra att ställa sig bakom etablissemanget. ”Hatsajterna” var förfärliga och Sverigedemokraterna kritiserade gammelmedia för att vara ”vänster”, alltså drog man slutsatsen att det döende borgerliga medieetablissemanget var progressivt. Samhället är åt helvete, det är kris och förfall, dundrade SD, alltså slöt man upp bakom Peter Wolodarski och den politiska mittens vision om att ”det går bra för Sverige.”


Värst av allt var ändå Brexit-omröstningen. Inget kan tydligare visa på hur långt högervridningen gått i det här landet än reaktionen på hur den brittiska arbetarklassen bad Bryssel att dra åt helvete. EU-motståndet var en av grundbultarna i vänsterns motstånd mot nyliberalismen. 2001 tågade tiotusentals människor mot den odemokratiska kolossen på Göteborgs gator.
Det fanns såklart olika uppfattningar inom vänstern, under GBG 2001 framfördes denna motsättning genom de två olika blocken Göteborgsaktionen och Nätverket Göteborg 2001 (tror jag de hette) som anordnade var sin demonstration, båda med runt 20 000 deltagare vardera. Göteborgsaktionen kritiserade Nätverket Göteborg 2001 för att vara för nationalistisk då en nationalstat inte definitionsmässigt är vare sig bättre eller sämre en en Europeisk union samt att Sveriges undandragande från EU i sig inte nödvändigtvis leder till något bättre.
Det argumentet, svarade Nätverket Göteborg 2001, var för vagt och flummigt. Det mer konkreta ”Sverige ut ur EU” och ”Nej till EMU” är de viktiga frågorna att driva för att göra världen bättre. Där låg debatten.

Högerns tafatta argument mot detta var att försöka smeta ihop vänstern med inskränkt nationalism genom att hitta på det idiotiska epitetet ”globaliseringsmotståndare” och försöka få det till att vi var motståndare till internet och fri rörlighet. De nationalister och rasister som även de var emot EU ignorerade vi och de var naturligtvis inte välkomna på någon av demonstrationerna. En viktig del av EU-kritiken var att unionen var rasistisk med deras yttre och inre gränsstyrkor.

Vad hände mellan GBG 2001 och Brexit? EU utvecklades precis i den riktning vi alla befarade. Ett tag såg det visserligen ut som om det värsta var över. Vi röstade nej till EMU, som snart visade sig vara en katastrof och runt om på kontinenten såg folkligt motstånd till att bromsa Den enda vägens politik och utveckling mot en centraliserad superstat.
Det var 00-talet som jag beskrev innan, vänstervåg i Latinamerika, IMF fick nobben i fler och fler utvecklingsländer, högervågen såg ut att om inte vända så i alla fall mattas av.
Men kriget mot terrorn, och där efter lagarna om övervakning som drevs igenom av upphovsrättslobbyister förvandlade EU till den kontrollapparat vi befarat. Sen kom krisen.

Det kortvariga hopp om att Wall streets dominans är över och att den vansinniga finanskapitalismen nu nått vägs ände byttes snabbt ut mot att utvecklingen snarare accelererades. Hanteringen av Grekland och deras försök till motstånd finns det inte utrymme för att gå igenom här, det är en saga i sig, men det visade att vi, återigen, haft rätt om EU hela tiden.
Att socialism är omöjlig inom EU visste vi redan, det står klart och tydligt i deras grundlagar och är anledningen till att ett parti som Vänsterpartiet förordar utträde – deras politik är helt enkelt olaglig inom EU. Men nu fick vi veta att även sossig reformpolitik var omöjlig inom EU.

Det grekiska folket hade ingenting att säga till om, oavsett vilken regering de valde eller att de genomförde en folkomröstning för sina krav, EU var beredda att ta till alla medel för att driva in skulderna till finanskapitalet, och den grekiska arbetarklassen skulle betala.
En annan syn på det ”demokratiska underskottet” kunde nu skönjas. Det var vad man sa innan, faktiskt även från borgerligt och EU-vänligt håll, att EU hade ett demokratiskt underskott. Det var lite oklart om det var kommissionen, parlamentet eller ministerrådet som bestämde och man diskuterade om det ur demokratisynpunkt vore bättre eller sämre om det folkvalda parlamentet fick mer makt eller inte. Nu visade det sig att det varken var parlamentet, ministerrådet eller kommissionen som bestämde i EU, det var det istället centralbanken ECB som gjorde.
EU förvandlades verkligen till det ”kapitalets diktatur” som (r)-are bombastiskt brukade kalla det.

Men nu, när britterna gör det mest hädiska någonsin, det omöjliga, då låter det annorlunda. Nu är det nämligen nationalister och rasister som är de mest tongivande i EU-motståndet, varpå det oroliga socialliberala mellanskikt som poserat som radikala nu visar var de verkligen står – på finanseliten och politikeretablissemangets sida.
Är SD mot, ja då är vi för! – så kan man väl egentligen sammanfatta hela deras analys.
EU verkar för dem nu vara en garant för antirasism och demokrati. De få som kommer med invändningar buntas samman med Ukip, SD och andra rasister och även om det skulle ligga något i kritiken så spelar det ingen roll, EU är enda vägen, något annat är omöjligt. De låter precis som folkpartister på 90-talet.

Men få bryr sig om dessa socialliberaler vi nu vant oss vid att kalla ”vänstern”, annat än som objekt att hata och håna. Tokhögern, som ingen brydde sig om 2001, är istället de som nu styr dagordningen. Det är nu de som har privilegiet att skapa kålsuparteorier, och de buntar samman etablissemanget med vänstern, om de inte rent av kallar allt för ”vänstern”. De pratar om ”globalister”.
2001 var jag ”globaliseringsmotståndare” idag är jag tydligen ”globalist.”