Anteckningar om postmodernismen (Del II)

(Läs del 1 här)

Men postmodernismen är inte bara en idériktning bland andra. Det är en tendens i samhället, det är, med Lyotards berömda formulering, ett tillstånd. Detta förstår inte alla och det är ett tragiskt faktum att det bland postmodernismens högljuddaste kritiker finns idéer som är lika, eller åtminstone nästan lika, korkade som hos postmodernismen självt. Denna kritik är nämligen konservativ. Eller rent av reaktionär. Den önskar nämligen postmodernismen ogjord, den vill tillbaks till en era då saker och ting var enklare. Denna kritik är dåraktig. Vi kan inte stoppa tillbaks anden i flaskan. Vi måste framåt, vi måste tänka nytt, vi måste, som Alf Hornborg uttrycker det, ta oss igenom den postmoderna skärselden. För det ligger något i kritiken, trots allt.

*

Den konservativa postmodernismkritiken lutar ofta åt det konspiratoriska hållet och lägger stor vikt vid att sätta likhetstecken mellan postmodernismen och ”vänstern”. Postmodernismen utgörs enligt dessa av en samling akademiker och kulturutövare som genom sitt infiltrerande av universitet och medier nu utövar sin skadliga ideologi genom att förleda massorna. Ungefär. Samma kritiker blandar ofta ihop korten totalt då de inte tycks förstå skillnaden mellan normativa och deskriptiva utsagor. Att det är skillnad mellan att hävda att något är på ett visst sätt och att hävda att det bör vara på ett visst sätt. Och att man inte kan härleda ett bör ur ett är. Att filosofera över tillståndet i världen och konstatera att tidigare fasta värden nu av allt fler ifrågasätts är inte detsamma som att hävda att man själv anser alla värden vara relativa. De konservativa förfasar sig över relativismen, men deras egna alternativ är dogmen. Mellan den konservativa dogmatiken och den postmoderna sofismen finns ett mellanting. Detta mellanting heter lagom.

*

Historikern Erik Lönnroth (1910-2002) kan få sammanfatta det hela. Lönnroth kämpade mot det gamla konservativa historikerskrået som krampaktigt höll fast vid sina nationalistiska dogmer om ärbara hjältekonungar och fornstora dagar. Men med källkritiken som metod sorterades gamla sagor och politisk propaganda bit för bit bort ur den svenska historien. När denna kamp mer och mer började vinnas i mitten av 1900-talet blev historieämnet, och högre studier i allmänhet, istället mött med förakt eller ointresse av det styrande sosseetablissemanget. På 70-talet kom så en ny generation självutnämnda radikaler som nu menade att det var personer som Erik Lönnroth som utgjorde det konservativa etablissemanget.

”Tyvärr är det som hittills framförts från det hållet inte av den art att det kan läggas till grund för ett seriöst meningsutbyte.” konstaterar han. Postmodernism nämns inte, det är ännu inte ett etablerat begrepp i dessa sammanhang, men det är vad det handlar om. Lönnroth visar uppskattning för flera enskilda forskare med en marxistisk uppfattning. Det går utmärkt att hålla sin forskning korrekt oavsett vad man har för politisk åskådning, det är inte det. Och jo, den gamla historievetenskapen var präglad av politiska, konservativa, ideal. Dagens historievetenskap – Lönnroth skriver detta 1975 – är kanske också präglad av politiska idéer, kanske kommer vi aldrig ifrån det. Och nej, de som tror att historievetenskapen kan utformas på ett lika exakt och objektivt sätt som naturvetenskaperna blundar bara för fakta. Det är lite mer komplicerat än så. Men.

”Förhållandet att man aldrig helt kan eliminera sina egna värderingar berättigar inte till att släppa dem lösa för att fritt kunna arrangera historiska fakta efter dem.” Där har vi det. Svårare än så är det inte. Postmodernistiska flummare har fel. Reaktionärer som högljutt börjar böla när någon vill se saker ur ett nytt perspektiv har fel även de. Att erkänna att sanningen ofta är svår att fånga är inte liktydigt med att hävda att det inte skulle finnas någon sanning alls. Men detta förstår inte de båda ytterligheterna. För dogmatikern leder varje tummande på det etablerade till sanningens försvinnande, för postmodernisten är varje sanningsanspråk liktydigt med maktutövning och förtryck. Dogmatikern och postmodernisten kommer aldrig att förstå någonting alls.

*

Magnus Linton brukar prata om relativismen. Detta som en -ism att vara antingen för eller emot. Nyhögern hatar denna relativism, menar han, och skräckexemplet framför andra är Anders Behring Breivik. Att män är män och kvinnor är kvinnor, att Shakespeare och Beethoven är högre kulturyttringar än Spielberg och Beatles, att Väst är civilisationens och framstegets förkämpe. Det är så det är. När dessa auktoriteter ifrågasätts, när folk börja säga att detta inte längre är självklart, inte längre hugget i sten, då blir det kaos. Detta kaos, denna dekadens, detta förfall, är vår tid. Nyhögern drömmer sig därför tillbaks till de fasta värdenas tid. Det rör sig inte bara om det uppenbara. Rasismen, nationalismen, antifeminismen. Det är hela det postmoderna tillståndet.

Breivik noterar att kvinnorörelsen redan på 1800-talet ofta var kritisk till krig och kolonialism, ett samarbete mellan antirasister och feminister redan då, med andra ord. Han blickar nostalgiskt tillbaks till 50-talets etniskt homogena hemmafrusamhälle och härleder det onda till Frankfurtskolan. Att denna samling marxistiska akademiker skulle inneha ett starkt inflytande i samhället är något som återkommer även bland antisemitiska konspirationsteorier, mainstream-höger i USA och ledarskribenter i Svenska Dagbladet. Men det är det rotlösa, det flyktiga, den ständiga förskjutningen av grunden som stör. Postmodernismen håller på att rasera tidigare självklara auktoriteter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.