Förbjudna ord #1, Lennstrandfejden

Det sägs ju att vi har yttrandefrihet i det här landet, i verkligheten är det väl en sanning med modifikation. I den här serien tänkte jag göra några nedstamp i historien då ord inte ansetts fria enligt svenska staten. Vi börjar med Lennstrandfejden.

Lördagen den 3.e mars 1888 stegar polisen in på Socialdemokratens redaktion i Stockholm. Tidningen, förklarar polismännen, skulle beslagtas efter beslut från självaste justitieminister Lovén.

Så värst många kopior fick nu inte polisen med sig då man redan hunnit dela ut det senaste numret till prenumeranterna, och på tidningen höll man nog med om vad redaktör Danielsson på systerorganet Arbetet senare skulle kommentera – att det nog bara varit en tidsfråga innan även Socialdemokraten skulle få besök av lagens långa arm.

Sen den Socialdemokratiska rörelsen börjat ta fart ordentligt i och med den av August Palm startade tidningen i slutet av 1885 hade myndigheterna snart drabbats av panik. Varken osynliggörande eller hån bland övrig press hade stoppat rörelsens tillväxt då lokalklubbar och socialistiska fackföreningar ständigt bildades runt om i landet.


Man hade vid tidpunkten för beslagtagandet redan växt från en till fyra tidningar, utöver den Stockholmsbaserade Socialdemokraten fanns även Folkets Röst i Göteborg, Arbetet i Malmö och den nystartade Proletären i Norrköping. Man förde en landsomfattande agitation med välbesökta offentliga möten, man gav ut böcker och pamfletter.

Svaret från myndigheternas sida blev ökad repression. Möten förbjöds eller upplöstes och gamla lagparagrafer dammades av för att klämma åt rörelsen. Nyligen hade Axel Danielsson dömts för brottet ”smädelse af embetsman” efter att i ett par tidningsartiklar granskat korruptionen inom rättsväsendet och August Palm satt redan på Långholmen för sina synder som kringresande agitator.

Varför just detta nummer av Socialdemokraten beslagtagits, och för vilken artikel, visste man dock inte förrän på måndagen då man frågade justitiedepartementet. Svaret förvånade alla. Det visade sig vara en kort artikel betitlad ”En helsning” av en viss Viktor Lennstrand som föranlett åtalet.

Förbjudna ord i Socialdemokraten 1888-03-03.

”Således ett religionsåtal. Vi trodde icke att det var möjligt förr än vi hörde det med egna öron.” Det är ansvarig utgivare och där med själva målet för åtalet, Hjalmar Branting, som i nästföljande nummer kommenterar.
Ens tanken på att något så förlegat som religionsbrott kunde ske år 1888 var skrattretande.

Mindre än fyra år tidigare hade Giftasprocessen rasat då August Strindberg åtalats för liknande paragrafer. Det hela hade resulterat i en enormt uppmärksammad rättegång – som lett till frikännande. Och alla utöver de mest förstockade konservativa hade försvarat författaren. Liberala, fosterlandsvänner och till och med frikyrkliga röster hade menat att åtalet var ogiltigt. Även om man ansåg att Strindbergs skriverier var omoraliska och förkastliga hade man försvarat hans rätt att uttrycka dem fritt.

Misslyckandet med att fälla Strindberg borde ha inneburit den definitiva dödsstöten för vidare religionsförföljelser i Sverige, men likväl fanns lagparagrafen från 1686 kvar, som inbakad i Tryckfrihetsförordningens § 3 mom. 2 tydligt förbjöd ”Förnekelse af en Gud och ett lif efter detta eller af den rena evangeliska läran.”

Hjalmar Branting igen:

Socialdemokraten har hädat, smädat och gäckat, nummer efter nummer, gång på gång, både sakramenten och ordet, både djefvulen och gud. Vi stå i krig mot kristendomen, prestläran som förfäar folket och gör det till lydiga slafvar i öfverklassens tjenst. Vi bekämpa dumheten äfven i dess religiösa form, hvar vi möta den på vår väg.”

Men det hade ändå inte orsakat någon rättslig påföljd. Istället var det först nu, med Lennstrands sakliga och enkla artikel som ”i ett språk alltigenom värdigt, utan tanke på att söka häda eller gäcka andras uppriktiga eller hycklade tro.” som föranlett polisingripandet.

Brantings långa kommentar till sitt åtal präglas av en föraktfull sarkasm blandad med uppriktig förvåning – men han tycks även segerviss. Detta åtal kunde väl inte, ”ens i dessa ”oförståndets tider” vara annat än en taktisk blunder av Socialdemokraternas fiender?

”P. S. Som jag ser att jag uttryckt mig litet vidlyftigt kanske en kort sammanfattning af hvad jag tänker om detta åtal vore på sin plats:
Detta tryckfrihetsåtal är det mest genuint korkade som på långa, långa tider expedierats från en svensk justitieminister.
D.S.”

Korkat eller ej – rätten gick på justitieminister Lovéns linje. Hjalmar Branting dömdes till 300 kronors böter och blev där med Sveriges första dömda hädare på över en generation. Men det skulle inte sluta där, fler åtal skulle följa och den mest hårt drabbade skulle ironiskt nog bli Axel Danielsson, en av Lennstrands kritiker.

https://web.archive.org/web/20121021074612/http://www.stockholmskallan.se/ContentFiles/UTB/Foton/Lennstrand_Viktor_Fa1.jpg
”Hädarynglingen” Viktor Lennstrand

Viktor Emmanuel Lennstrand växte upp i en frikyrklig familj i Gävle och hade som ung ambitionen att bli missionär. Han tappade dock tron och skapade rabalder då han som student i Uppsala höll ett religionskritiskt förfarande, något som ledde till att han blev utkastad från universitetet. Under hösten 1887 skapade han ständiga skandalrubriker då han fortsatte hålla välbesökta föredrag.

Liksom med August Palm några år tidigare ledde Lennströms agitation till ständiga konfrontationer med en fientligt inställd press, polis och rättsväsende. Han hade även svårt att skaffa lokaler till sina fördrag då han ofta blev bojkottad eller förvägrad efter starka påtryckningar, men fann snart en välkommen hamn hos arbetarrörelsen.

Lennstrand var dock ingen självklar hjälte ens hos den principiellt religionskritiska socialismen. Branting hörde förvisso till Lennströms försvarare – även om han hoppades att han skulle vidga sina vyer och även engagera sig i andra sociala frågor – men August Palm och Axel Danielsson var skeptiska.

Efter att ha kommenterat det absurda i åtalet med samma sarkastiska och segervissa ton som Branting innehåller nästkommande nummer av Arbetet en mer kritisk ton mot Lennstrand.

”Herr L. tillhör antalet af dessa unga studenter, som komma från universitetet med radikala åsigter i vissa frågor och okunnighet i andra. Ensidig som deras uppfostran varit, är det blott i enskilda punkter de vunnit klarhet, och entusiastiska som de äro, skrifva de upp denna punkt på en röd klut och kasta sig in i striden.”

Att genom noggranna bibelstudier entusiastiskt förklara kristendomen för en lögn är bara skrattretande, menar Danielsson. Kristus hör inte till den historiska vetenskapen, det gör däremot kristendomen, som av socialister bör ses som ”en af mänskligheten passerad kulturgrad”. Den antireligiösa propagandan är bara meningsfull då den ingår i den bredare politiska. Svenska folket må vara okunnigt men det behövs ingen separat antikristlig propaganda jämte den för socialismen.

Liksom Palm hyste även Danielsson farhågor över att en så öppet fientlig inställning mot kristendomen skulle kunna försvåra organiserandet och nyrekryteringen till arbetarrörelsen.
”En kristtroende arbetare kan vara lika god partivän som en ateistisk”, skrev han. Folks personliga tro bör vara en privatsak.

På många sätt var denna skiljelinje bara en fortsättning på en debatt några år tidigare angående synen på bildning. Att ”magfrågan” går före och att arbetarklassen i första hand måste kämpa för sina materiella intressen innan man kan börja bry sig om saker som högre bildningsgrad var Palms och Danielssons linje medan Branting visade större förståelse för de som ville ”uppfostra” och bilda massorna.

Till saken hör också att Branting och hans falang ville söka samarbete med radikala liberaler och folk ur högre samhällsskikt medan Palm och Danielsson betonade att arbetarrörelsen skulle bestå av, och agitera direkt till arbetarna.*

Kritiken till trots så var ändå Lennstrands rätt till sina åsikter det viktigaste för Danielsson. Åtalet var en attack på det fria ordet.

Efter domen mot Branting lät Danielsson kallblodigt och kaxigt återtrycka hela den olagliga artikeln, ”för att våra läsare skola få tillfälle att öfvertyga sig om det rättvisa i juryns utlåtande.” och konstaterar att då juryn endast dömt 300 kronors böter tycks de själva inte värdera ”den rena evangeliska läran och dess fundamentaldogmer.” särskilt högt. Till följd av detta blev även Danielsson åtalad.

Om detta kommenterar han i nästföljande nummer att då han tidigare faktiskt kritiserat Lennstrand är det olyckligt, både för minister Lovén och hans egen del, att han nu blir ”till martyr för Lennstrands krovkorniga ateism.” Samtidigt mobiliseras Malmös arbetare till en manifestation för yttrandefrihet och mot åtalsraseriet.
Ett stort offentligt möte hålls där Danielsson håller tal – med resultatet att han åtalas även för detta.

Hela affären bemöts i Arbetet den 9:e maj under rubriken ”Till världsalltets upphofsman!” – och Axel Danielsson drar där med på sig sitt tredje religionsåtal.

Till världsalltets upphofsman!” har gått till historien som en av Danielssons klassiker. Den ännu unge och relativt nyblivne tidningsredaktören visar här prov på varför han blev en av den tidiga socialdemokratins skarpaste pennor. I formen av en uppmaning till Gud själv ber han om råd och ”någon sorts opinionsyttring beträffande Tryckfrihetsförordningens § 3 mom.2” varpå han han går igenom fallet samt ger en genomgång av kristendomens uppkomst och utveckling.
Allt i en ton som pendlar mellan vass hädisk satir, välskriven populärhistorisk saklighet och lidelsefullt agitatoriskt patos.

Det blev ett halvårs extra fängelsetid för Axel Danielssons skriverier, att addera till det år av de tidigare domar han ännu inte börjat avtjäna.

Även Lennstrand och Branting skulle snart dömas till kortare fängelsestraff. Branting för att han återtryckte ”Till världsalltets upphovsman!” i Socialdemokraten, Lennstrand för att han fortsatte agitera sin ateism som han även tryckte upp i broschyrer.

Liksom förr, liksom senare, visade sig repressionen inte bara vara verkningslös utan rent kontraproduktiv. Under fejdens gång hände mycket. I samband med alla åtal och överklaganden – vilka bara blev fler och fler då de inblandade återtryckte förbjudna artiklar och tryckte upp dömda föredrag i broschyrform, varpå de drog på sig ännu fler åtal – hölls det ständiga demonstrationer och möten för yttrandefrihet och mot förföljelse.

I Uppsala tog den radikala studentföreningen Verdandi parti för Branting och samlade in 50 kronor till hans böter, vilket möttes av raseri i den borgerliga pressen. I Stockholm tog även den politiskt obundna Föreningen för religionsfrihet samma ställningstagande, med bittra avhopp, splittring och ännu mer tidningsskriverier som följd.

Socialdemokraten 1888-04-28

Den första april grundade Viktor Lennstrand Utilistsika samfundet i Stockholm, en förening som slog fast att de ”uppträder afgjordt mot hela den kristna verldsåskådningen, bekämpar all tro på något öfvernaturligt och alt slags teologi såsom oförnuftig och vidskeplig”.

Vidare verkade de för statskyrkans avskaffande och rätt till borgerlig vigsel och begravning samt för att förbjuda religionsundervisningen i skolan. Flera framträdande socialdemokrater – utöver Branting även Fredrik Sterky och Hinke Bergegren – ingick då samfundet grundades men höll en ganska passiv roll.

Lennstrand var den självklare ledaren och hans agitationsresor fortsatte, nu med större iver än någonsin – han var ju en förföljd martyr! – och folkmötena tog sig nu formen genom bildandet av nya lokalavdelningar till det nystartade samfundet som utvecklades till en folkrörelse efter samma modell som de mer bekanta frikyrko- nykterhets- och arbetarrörelserna.
Man bildade agitationsskolor och sångkörer, ägnade sig åt folkbildning, offentliga möten och fester. Man startade även sin egna tidning, Fritänkaren.

I ett brev till Anton Nyström, en annan känd gudsförnekare, skriver Lennstrand från fängelset i slutet av 1888:

Här i Malmö tror jag, att vi trots Danielsons motagitation få den största, mest energiska och fasta landsortsafdelning af samfundet.”

Den motagitation han pratar om är en artikelserie i Arbetet där Danielsson under hösten fortsatt kritisera Utilistiska samfundet – skriven från samma fängelse där nu även Lennstrand satt inspärrad.

En ofta upprepad floskel som brukar tillskrivas Voltaire talar om att han ”Må avsky dina åsikter men vara beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem!”. I verkligheten är det försvinnande få som tillämpat denna vackra princip.
Men Axel Danielsson gick i fängelse för de åsikter han själv avskydde och även bekämpade, både före, under och efter sitt straff.

Även socialdemokratin skulle ju visa sig bli en samhällskraft att räkna med, trots att ännu fler fängelsedomar skulle följa. Det blev till slut Palms och Danielssons mildare linje i religionsfrågan som segrade och skrevs in i partiprogrammet, men Branting som vann striden om ledarskapet över rörelsen. Men det är en annan historia

* Och att Branting hade överklassbakgund medan Palm och Danielsson hade arbetarklassbakgrund var nog ingen slump det heller.

Om Satan i arbetarrörelsen

I socialismens barndom, den som ofta kallas ”utopisk”*, var inslag av kristendom ett vanligt element. Det var ganska naturligt, kristendomen var den överideologi som inte fick ifrågasättas så istället förde man fram sina idéer som uttryck för den sanna kristendomen, även om man var kritisk mot det bestående samhället**. Jesus arbetarklassbakgrund kunde framhållas, väl utvalda bibelord kunde funka som propaganda för jämlikhet och urkyrkans kollektiva leverne som den beskrivs i Apostlagärningarna, där församlingen levde i egendomsgemenskap, kunde ses som ett ideal.

Men upplysning och sekularisering fortskred med stormsteg och snart blev socialismen en lära där ateismen var normen. Och när man väl gått från kristen opposition till öppen ateism är inte steget långt till att omfamna Satan själv.

Att göra så var naturligtvis hädiskt och chockerande under det 1800-tal där kyrkan fortfarande höll de flesta själar fast i sitt grepp, och det var naturligtvis själva syftet.
I Gud och Staten skriver Michail Bakunin om Satan som ”den evige revoltören, den förste fritänkaren och världarnas befriare”. Bibelns berättelse om syndafallet handlar enligt Bakunin om vad som definierar mänskligheten, nämligen ”förmågan att tänka samt förmågan och behovet att göra uppror”. Tvärt emot Voltaire hävdar han att om gud verkligen finns så måste vi avskaffa honom och gör därefter parodi på de olika ”gudsbevis” som förr i världen sysselsatte allehanda filosofer med satsen:

”Om Gud finns till är människan slav; nu kan och bör människan vara fri. Alltså finns inte Gud”

I vårt land började socialismen sakta växa fram först genom August Palms agitationsresor under 1880-talets början, samtidigt började det dyka upp gudsförnekare bland radikala liberaler.
Till julen 1886 gav Socialdemokratiska förbundet i Stockholm ut en broschyr med namnet Lucifer. Axel Danielsson, en av rörelsens tidiga ledarfigurer som några månader senare skulle flytta till Malmö för att starta tidningen Arbetet, inleder:

Han är den store Ljusbringaren, Morgonrodnaden, Gudasmädaren, som svänger sin blodröda fackla över en eländig värld för att lägga i aska penninggudens heliga tempel och smälta ned hans utvaldes guldhögar och frälsa mänskligheten från ondo: prästlögnerna, procenteriet, alkoholet, prostitutionen.”

Hela texten är sen så där bombastisk och nån slags dödsdom över kapitalismen, eller något.

Och liksom fröet mälter i den ruttnande frukten, växer socialismen fram ur kapitalets döende värld, som den slutligen, då tiden är mogen, skall sönderspränga för att göra kulturländerna beboeliga för ett nytt släkte, vilket ingen klasskillnad längre sliter sönder i fientliga läger”

Att smäda gud var nu inte riskfritt då Sverige tillämpade hädelselagar en bra bit in på 1900-talet, något som Axel Danielsson liksom även Hjalmar Branting och flera andra snart skulle märka då de några år senare dömdes till fängelse för religionskritiska tidningsartiklar.

Synen på religionen liksom synen på familjen (”kvinnofrågan” och ”sedlighetsfrågan”) följde i regel höger-vänsterskalan inom den socialistiska rörelsen där de mer försiktiga ville tona ner religionskritik och preventivmedelsinformation.
Hjalmar Branting framstår här som ett undantag, i alla fall vad gäller hans tidiga år, då han som högersosse ändå var mer nitiskt antireligiös än till exempel Palm och Danielsson.
Branting ska till exempel ha varit den som personligen engagerade sig för att få A. F. Åkerberg utesluten ur förbundet då han förespråkade en slags reformkristendom framför ateism.***

Lucifer var även namnet på den ”arbetarekalender”, en slags återkommande jultidning (om jag förstår det hela rätt) som utkom årligen 1891-1895 och som kvartalstidskrift 1902-1903, vars omslag ni ser ovan.

Och det är väl strax därefter som Satan försvinner som rebellsymbol för den socialistiska rörelsen, även om han då och då dyker upp inom arbetarpoesin.

Atterdag Wermelin, möjligen Sveriges första marxist, medverkade redan i ovan nämnda julskrift från 1886 med dikten Ljusbringaren och svensk poesis enfant terrible, den skandalöse anarkistuppviglaren Leon Larsson**** plockade fram Satan som frihetens apostel i sin beryktade debutsamling Hatets sånger från 1906. Som i dikten Frihetsbegär:

* Detta i motsats till Karl Marx idéer som han, på fullt allvar, kallade ”Den vetenskapliga socialismen”
** Jämför gärna med hur begreppet demokrati används idag
*** Dr Åkerberg var även vegetarian vilket måste varit högst ovanligt i 1800-talets Sverige
**** Leon Larsson är en av Sveriges mest säljande poeter någonsin men har effektivt sorterats bort från vårt litterära kanon. Så sent som 2012 lyckades han återigen göra borgerliga kulturskribenter upprörda då nån tönt på Dagens Nyheter för första gången kom över hans drygt 100 år gamla dikter.

Annandag pingst

Idag är det annandag pingst. Sjätte juni infaller i år på en lördag. Du skulle egentligen varit ledig idag. Du skulle egentligen inte alls ha vaknat i panikångest till den där väckarklockan som tvingade upp dig till ännu en jävla jobbvecka.

Du skulle egentligen sovit vidare, stannat hemma och njutit av ledigheten i det vackra vädret.

Glöm aldrig! Förlåt aldrig!

Din konsumentguide till bästa ekoterroristiska manifestöversättning

Som tidigare nämnts så finns Industrisamhällets framtid, översättningen av Ted ”unabomber” Kaczynskis manifest ute i handeln sen förra året, vilket blir den tredje svenska utgåvan på ganska kort tid. Jag har tidigare även nämnt Johannes Nilssons version för ljudbokspodden Bibliotek och hur han tar sig (lite väl) stora friheter i översättningen.

Hur står sig då de två tryckta versionerna? Utmärkta båda två, skulle jag säga. Båda har sina för- och nackdelar. Vertigos utgåva, översatt av Pelle Lindhe, har fördelen att den även innehåller novellen Dårarnas skepp (översatt av Thomas Ottosson) och ett kort efterord av Bella Blomstrand och Carl-Michael Edenborg. Något extramaterial saknas i Hansson & Bruce version, som istället har ett snyggare omslag, trevligare format och läsvänligare sättning.

Även själva översättningsarbetet har sina för och nackdelar. Erik Philipsson på Hansson & Bruce har undvikit att förhålla sig bokstavligt vad gäller grammatiken och skapar oftare ett behagligare flyt av originaltexten. Titelvalen säger ganska mycket tycker jag, Industrisamhället och dess framtid är trognare originalet, men Industrisamhällets framtid är bättre svenska. Dessutom har Philipsson valt att översätta The power process – ett nyckelbegrepp i Kaczynskis teoribygge – till egenmakt istället för det mer logiska maktprocessen som hos Lindhe. Även det tycker jag är kreativt och bra – även om det ställer till det grammatiskt så blir den följande utläggningen lättförståelig.

Efter lite bläddrande tycker jag dessutom det ibland fallit bort kortare stycken hos Lindhe men det beror troligen på att översättningen utgått från den första versionen av manifestet, den som trycktes i tidningarna 1995. Från fängelset redigerade Kaczynski senare manifestet något, vilket blev till versionen som återfinns i hans textsamling Technological slavery.
Skillnaden de två versionerna emellan är minimal, det rör sig mest om mindre stavfel och flyttade punkter, men här blir det till nackdel för Lindhe, som i §182 där Kaczynski i den uppdaterade versionen förtydligat genom att tillföra två meningar, vilket ger extra slagkraft.

”Vi har inga illusioner om att skapa ett nytt idealsamhälle. Vårt enda mål är att förstöra den nuvarande samhällsordningen.”

Lindhe har också liksom Nilsson (men inte lika mycket) ibland frångått originalet, vad det verkar för att anpassa texten till svenska förhållanden. Till exempel har blacks ibland blivit till invandrare och §11 är något stympad och modifierad. En fördel hos Linde är dock användningen av ”vänsterister” som begrepp istället för bara ”vänstern” eller ”vänsteranhängare”. I Philipssons avsnitt om ”Vänsterns psykologi” låter det nämligen bitvis som en trist borgerlig ledartext medan Lindhe istället livar upp med skojiga ord och begrepp som ”vänsteristanhängare” och ”Vänsteristen av den översocialiserade typen”. Lindhe tycks dessutom ta det försiktigare med anglicismen teknologi.

Det är ju en farsot det där, att man snart sagt överallt ser folk översätta engelska technology till ”teknologi” när det i själva verket betyder teknik. Gränsdragningen är inte alltid lätt att göra men jag skulle tro att teknik i minst 8 fall av 10 är att föredra. Det märks i avsnittet ”Två sorters teknologi” (vilket jag kan stå ut med, båda kör här med samma översättning) där Philipsson skriver om ”organisationsbunden teknologi” (usch!).

För att riktigt ordentligt etablera mig i allmänhetens medvetande som pedantisk unabombarexpert och bete mig som om jag vore recensent av akademiska böcker på BMCR ska jag även passa på att påpeka följande: att Philipsson felöversatt slutet §208 så det blir ett syftningsfel angående Roms avloppssystem samt att det i försättsbladet felaktigt hävdas att originaltiteln på verket är ”The Industrial Society and its future”

Beståndsdelar i en fullkomligt normal boksamling

Med den gamla skrivmaskinen som Kaczynski knatade ner sin text på kunde man inte göra kursiveringar varför manifestet istället är fullt av ord skrivna med versaler, vilket ger ett ganska taffligt intryck.
Jag blev därför lite förvånad över att den uppdaterade versionen i Technological slavery inte ändrat detta.
De båda svenska översättningarna använder dock kursiveringar istället för versaler, och nu inser jag att något går förlorat. Visst blir det mer korrekt med kursiveringar, man liksom understryker saker, men vad som försvinner är det inslag av HOTBREV som manifestet faktiskt var.

Som påpekats i ett annat inlägg så tycks få intresserade av unabombarens fortsatta skrivande från fängelset. Detta understryks av Blomstrand och Edenborgs efterord till Industrisamhället och dess framtid och den presentation som ges av Industrisamhällets framtid på (det andra) förlagets hemsida (där man f. ö felstavar både författarens för- och efternamn) där historien tar slut med fängslandet 1996.
Utgivare så väl som läsare tycks främst intresserade av manifestet som en JVVF-markör snarare än politisk teori.

Det är väl inget fel med det egentligen, Teds personliga historia ger ju texten en extra dimension och jag skulle väl ljuga om jag inte erkände att jag själv fascinerats av den. Som Blomstrand & Edenborg skriver:

”Det unabombaren ställer oss inför är tänkandets och därigenom människans och vidare ytterst sett själva livets omöjlighet i dess mest konkreta form: mordet. Genom sin kärlek till det enkla och sin avsky mot allt som är tillkrånglat ock konstlat visar han en sida av det fascistiska temperamentet, en sida som dessutom paradoxalt nog är den sida han själv uppenbarligen hatar: mänskligt tänkande som ingenjörsmässig, meningslös problemlösning.”

Själv vill jag ändå framhålla att innehållet är läsvärt i sig, oavsett de personliga och psykologiska dimensionerna som upphovspersonens bakgrundshistoria ger. Samtidigt är det svårt att säga var det ena slutar och det andra börjar, för att inte tala om faktumet att knappast någon nog ens hade känt till manifestet om det inte var för själva terrorkampanjen som föregick det. Som det heter i §96 (Philipssons översättning):

”För att nå ut med vårt budskap till allmänheten och ha någon som helst chans att göra ett bestående intryck har vi varit tvungna att döda människor.”

Ja, och som konsumentguide blir ju det här ganska enkelt. Vertigos utgåva var nämligen en specialare för deras exklusiva bokklubb och därför finns den inte att få tag på i bokhandeln. För den läsande allmänheten är det alltså Industrisamhällets framtid som gäller, och för den snåle och/eller den som föredrar ljudböcker så finns Biblioteks version (inläst av Myra Åhbeck Öhrman) att få tag på gratis där poddar finns (till exempel här).

De obesuttna

Science fictionklassikern De obesuttna (The Dissposessed) av Ursula K. Le Guin kom nyligen ut på svenska i en snygg nyutgåva. Intressant nog är det Federativs, SAC Syndikalisternas förlag, som står för utgivningen, vilket känns lite udda då de dels sällan ger ut någonting alls och då sällan skönlitteratur och mig veterligen aldrig tidigare gett ut någon gammal science fictionroman av en superkändis i Le Guins klass.*

Men roligt i alla fall, för De obesuttna är verkligen skitbra och ett anarkosyndikalistiskt förlag passar också utmärkt som utgivare då handlingen kretsar kring ett anarkistiskt samhälle – Anarres.

Anarres är planeten Urras måne dit ett gäng visionärer begav sig för nära tvåhundra år sedan för att bygga sin utopi. Vi får inte veta alla detaljer, men det tycks röra sig om en kompromiss efter åratal av blodig klasskamp inom de kapitalistiska staterna på Urras då ”odonisterna”, som anarkisterna kallar sig, fick bosätta sig på den karga Anarres. Sen dess har man fört en strikt isoleringspolitik där ingen förflyttning av människor skett värdarna emellan även om ett begränsat handelsutbyte pågår.

Den briljanta fysikern Shevek blir den första att bryta isoleringen genom att åka till Urras, där han vunnit motsvarigheten till nobelpriset för sin banbrytande teori som man tror kan revolutionera rymdfarten.

En rad förvecklingar sker då han blir indragen i diplomatiska stridigheter mellan Urras motsvarigheter till kapitalist- och kommunistländer. Parallellt sker återblickar då vartannat kapitel handlar om Sheveks uppväxt på Anarres och tiden fram tills han åkte därifrån. Och det är just skildringen av Anarres anarkistutopi i kontrast till det mer välbekanta Urras som är så fantastisk.

Snarare än science fiction så kan De obesuttna ses som en sentida variant på den utopiska romanen, en genre som var väldigt populär på 1800-talet men som idag är närmast bortglömd, och det av förklarliga skäl då den i regel är dödstråkig.

I den utopiska romanen hamnar hjälten i en värld, (han förliser med sitt skepp eller störtar med sitt plan eller vaknar upp i framtiden) där allt är annorlunda mot hans hemvärld. Därefter går större delen av handlingen ut på att han/vi får förklarat för sig/oss hur det kan vara på det här viset
”Men va!? Säger ni att ni inte har några pengar/sexism/krig/…/? Det kan väl aldrig fungera?” Varpå hans vänliga guide som visar honom runt skrockar åt hjältens naiva frågor och faderligt förklarar hur det funkar och varför detta är så mycket bättre. Hjälten är först skeptisk men blir med tiden övertygad om att denna nya plats borde vara en framtid att sträva mot även för hans hemvärld. Typ så.

Den utopiska romanen tvärdog i princip med ryska revolutionen varpå dystopin tog över som genre, en genre som ju verkligen blomstrar idag.

De obesuttna är från 1974 och anknyter helt klart till den utopiska romanen, dock med några viktiga skillnader – vilka samtliga är förbättringar. Man har till exempel gjort vändningen att det istället är mannen från anarkistplaneten som med sitt besök på Urras får förklarat för sig vad könsroller, shopping och slaskjournalistik är för något.

På Anarres är tillvaron ganska tuff. Även om det inte finns några pengar och allt ägs gemensamt så är det ofta en kamp för överlevnad med knappa resurser. Samhällets solidariska sammanhållning verkar ofta avundsvärd men kan ibland förväxlas med socialt tvång och starka normer – de arbetsskygga åker till exempel på stryk ibland, även om något formellt arbetstvång inte finns. Man blygs sällan inför varandra och frågar artigt om man vill ”kopulera”, alla experimenterar i regel med sex med båda könen från tiden då de blir könsmogna, därefter tycks det inte vara en särskilt stor grej.
Man har ofta naturliga band till sina föräldrar men då ens namn bestäms slumpartat av en dator och det inte finns några släktnamn är familjen i princip upplöst. Individen väljer själv vilket eller vilka kollektiv och gemenskaper han eller hon vill tillhöra.

Anarres betraktas med en kritisk blick, det är i en bemärkelse en utopi, men ännu mer en skildring av vad ett så fundamentalt annorlunda samhälles konsekvenser skulle kunna bli om man drog dem till sin spets – på gott och ont. För alla är inte lyckliga som i 1800-talsböckerna, det finns en hel del skavanker. Läsaren får ingen paradisskildring utan tvingas tänka efter.

Men viktigast av allt så är De obesuttna framförallt en bra berättelse, den är skriven av en författare och inte som i fallet med den utopiska romanen av en politisk propagandist. Den har en riktig handling, den har karaktärer med ett psykologiskt djup och det är via deras livsskildringar vi får en filosofisk och politisk (och antropologisk och psykologisk) diskussion, inte via platta slagord.

Med den här utgåvan följer även novellen Dagen före revolutionen med, en prequel som utspelar sig 200 år tidigare där man får träffa rörelsens grundare, den vid det här laget sjuttiotvååriga kvinnan Odo. Tycker väl inte den tillförde så jättemycket, dock fastnar jag för författarens korta förord där hon säger att De obesuttna var ett försök att skriva om anarkism.

”Inte bomben-i-fickan-varianten, som är terrorism vad den än försöker kalla sig för att förbättra sin status: utan anarkism av det slag som förebådades i det tidiga taoistiska tänkandet, och som utvecklades av Shelley och Kropotikin, Goldman och Goodman […] Det är den mest idealistiska och för mig den mest fängslande av alla politiska teorier.”

*Eller snarare – inte på flera årtionden i alla fall, en gång i tiden gav de faktiskt ut en massa böcker, liksom syndikalismen en gång i tiden var en stor rörelse i det här landet.

Om KB:s tidningsarkiv

Insåg först nyligen vidden av det där med att Kungliga biblioteket har öppnat sitt tidningsarkiv så att det nu är fritt tillgängligt för alla över nätet, vilket möjliggjorde föregående lilla inlägg. Tidigare har man då varit tvungen att ta sig dit för att sätta sig vid nån dator, om jag fattat saken rätt. Noterade detta för ett tag sen men det var först då jag testade som jag fattade vilken fantastisk söktjänst det är.

Det finns redan åtskilliga digitaliserade arkiv där man kan läsa gamla tidningar, men då har man varit tvungen att veta var man ska leta och efter vad. I KB:s sökmotor kan man söka på enskilda ord eller fraser och arkivet omfattar över 900 svenska tidningar.

Det är antagligen bara är jag som är lite efter, och normala människor blir kanske mer fascinerade över nyheter om självkörande bilar, kommersiella rymdresor eller virtual reality, men jag fick i alla fall en känsla av att leva i en science fiction-värld när jag insåg att datamaskiner nu kan söka bland inskannade 1800-talstidningar tryckta i frakturstil.

Personligen finns det dock en del problem med det här. Jag kan nämligen inte förstå hur jag någonsin kommer kunna göra något annat nu, det är helt otroligt beroendeframkallande samtidigt som det oändliga urvalet ger mig viss stress. Och när man väl söker runt, ja då kommer man lätt in på en massa stickspår, upptäcker saker man inte hade en aning om, upptäcker sammanhang man inte förstår, vilket leder till nya sökningar (vidare i arkivet, på Wikipedia, i ordböcker mm) och sen har dagen gått…

Upptäckte till exempel av en slump att August Palm använde ordet ”racehat” i sitt berömda föredrag ”Hvad hvilja Socialdemokraterna?” 1881, vilket fick mig att spontanmejla Tobias Hübinette, som tycks något maniskt intresserad av ämnet. Han spann vidare lite på sin blogg och upptäckte också att detta innebär att SAOB, Svenska Akademiens Ordbok, har fel då de härlett ordets uppkomst till Strindberg 1885.
Hübinette använder då själv flitigt KB:s tjänst till små gräv på sin blogg, och det gör även utmärkta jagvillvarafarlig.blogspot.com som har spottat ur sig ett par läsvärda inlägg på sistone.
Och jag vill ju inte vara sämre.

Idag har jag till exempel följt Michail Bakunins vistelse i Sverige 1863, vilket var en följetong i den samlade pressen. Lärde mig att han tillsammans med en delegation först anlände till Malmö där han höll ett tal till de frihetsälskande svenskarna.
Den senare så ökända anarkisten skrev även en insändare till Aftonbladet där han fick mig att höja på ögonbrynen rejält då han lovordade Sverige, den svenska gästfriheten och – den svenska kungen (!)

Det finns en viss risk att denna blogg från och med nu enbart kommer grotta ner sig i liknande små anekdoter från det förflutna.

Vi får väl se hur det blir med det, men nu måste jag gå. Tänkte läsa de första recensionerna av Strindbergs Röda rummet, eller leta upp Wiktor Rydbergs kritik av Nils Herman Quidings utopiskt socialistiska verk Slutliquid med Sveriges lag från 1871, som jag fick höra talas om då jag läste hans dödsruna i Sydsvenska Dagbladet 1886.

Eller något helt annat. Stay tuned.

Devs och den fria viljan

(Spoilervarning, se Devs på HBO eller ladda ner det illegalt någonstans)

I Alex Garlands HBO-miniserie Devs har nått hippt dataföretag i Silicon Valley i en nära framtid eller parallell samtid lyckats bygga en kvantdator som fungerar som en slags tidsmaskins-tv. Man kan titta bakåt i tiden och var som helst i världen och de ser då bland annat Jesus dö på korset*, Jean d´Arc brännas på bål och Marilyn Monroe knulla.

Man kan även se framåt med den här maskinen, något som visserligen är förbjudet för de anställda. Men för chefen Forest och hans förman/älskarinna Katie som tillåts göra detta är resultatet väldigt nedslående – det visar sig nämligen att allt som maskinen visar kommer hända sen också faktiskt händer. Även om man, som för att testa, försöker göra något annat.

I en kuslig scen bryter Howard mot reglerna och ställer in maskinen på att visa den samlade personalen en sekund in i framtiden. De ser sig själva som i en spegel, bara att spegelbilderna rör sig eller talar strax innan de själva rör sig eller talar, vilket orsakar stort obehag och förvirring.
För Forest och Katie, som redan ägnat sig en hel del åt att se sina framtider, och, visar det sig, där fått se Forests grymma öde, tycks de båda ha blivit till hålögda och deprimerade cyniker.

För detta betyder ju att universum är deterministiskt och att den fria viljan inte existerar. Vilket gör hela tillvaron fullkomligt meningslös.

För det är ju så det brukar heta. I ett Filosofiska rummet jag hörde nyligen så pratade de om just det där, inte om Devs, men om den fria viljan. En professor i neurovetenskap, Peter Århem, lät uppriktigt upprörd när frågan kom på tal – om universum är deterministiskt blir ju allt helt poänglöst, alla diskussioner om det hela likaså, då det ju redan är förutbestämt, vilket han ständigt avbröt de andra deltagarna för att påpeka. Framförallt Sofia Jeppson som förgäves försökte föra nått slags resonemang om att det nog inte spelar så stor roll oavsett vilket.

Lena Andersson, författare och liberal åsiktsperson, satt också i studion och sa även hon, dock något mer balanserad, att nä, universum är nog inte deterministiskt och det skulle bli jobbigt om det var det. Det vore ju förödande om den fria viljan inte existerade för en politisk person, liksom.

För den fria viljan är vår gud. Den har växt fram genom kristendomens krav att välja tron på Jesus som guds son, utvecklats genom upplysningsfilosofernas koncept om inneboende, absoluta individuella rättigheter. Därefter blev den fria viljan grunden till att legitimera den rådande ordningen då först den borgerliga offentligheten och därefter det demokratiska styrelseskicket utvecklades.

Vilket kom ganska lägligt då vetenskapen i samma veva drog undan mattan för guds existens, vilket nyss varit garanten för den politiska ordningen. Gud dog men den fria viljan tog hans plats, vi blev fria att bestämma över oss själva och fria att gemensamt styra vår värld efter våra viljor.

Men vad händer då vetenskapen förklarar att även denna vår nya gud inte existerar? Även om vi inte är nära att uppfinna en kvantdata-tv som kan se in i framtiden så finns det en hel del som pekar på att mekaniska orsakssamband kan förklara det mesta.
Hjärnforskare utför experiment som bevisar att vår hjärna bestämmer sig först och att vi därefter hittar på ett förment rationellt argument till vårt val. Vilket bara är det senaste i raden av upptäckter.

För ju mer vi lär oss om universums uppbyggnad och partiklarnas beskaffenhet, ju mer mekanisk världen blir, desto mindre blir vårt eget utrymme. Vi lever på en obetydligt liten fläck i en enorm rymd och har utvecklats genom evolutionens urval under årmiljonerna. Vi består i grunden av atomer skapade genom kollapsande stjärnor, vilka i sin tur skapades i Big bang som sin tur möjligen bara är en av oändliga skapelser i en oändlig kedja av skapelser.

Är det inte så som Katie säger till Lily, Devs huvudperson och hjältinna – allt som händer är bara verkan skapad av tidigare orsaker i en lång kedja. I princip kan detta beräknas, det handlar bara om datakapacitet. Allt är förutbestämt, det är helt enkelt så universum fungerar.

En annan påtaglig likhet mellan den fria viljan och gud är hur reaktionen på deras respektive död ser ut. Resonemangen i Filosofiska rummet låter anmärkningsvärt likt de kristnas påhopp på vetenskapen förr i tiden, liksom vad religiösa än idag kan hävda.
Alltså att avsaknaden av gud dels gör tillvaron meningslös och dels upphäver fundamentet för moralen.
Jag kan bara sitta med armarna i kors och skita i allt, eller så kan jag bete mig hur illa som helst och motivera detta med att det ändå var bestämt på förhand. Och mer specifikt för vårt system – varför ska jag bry mig om att rösta eller engagera mig i samhällets alla krav på olika val om allt redan är bestämt på förhand?

Någon slängde i Filosofiska rummet fram tanken på att så länge vi bara upplever att den fria viljan existerar, ja då gör det ju inte så mycket om den ändå inte gör det. En variant på Voltaires gamla tes om att om gud inte finns så bör vi uppfinna honom.

Märkligt nog anmärktes knappt, ens i ett radioprogram som liksom handlar om filosofi, att det här med den fria viljan – och den totala ångesten inför tanken på en avsaknad av en sådan – är något ganska nytt. Spengler skrev någonstans i Västerlandets undergång att alla filosofiska dispyter om detta är en företeelse specifikt för den västerländska (eller ”faustiska”) kulturen, till vilken han menar ungefär västvärlden de senaste 1 000 åren eller så. Det är alltså inte alls denna ”eviga” fråga, som det påstods i Filosofiska rummet.

För den som försökt sätta sig in i andra tänkesätt blir det också uppenbart hur ödestro och liknande i princip varit regel snarare än undantag genom historien. De gamla grekernas dramer handlar ofta om en profetia som spåtts huvudpersonen från födseln, som denne sen försöker undkomma. Det misslyckas varje gång. I Eddan finns flera exempel på liknande historier, i de isländska sagorna likaså.

I öst verkar det vara en grundförutsättning för hela det filosofiska tänkandet. Vi är alla en del av samma världsallt och våra upplevelser är bara perspektiv inom samma helhet, att just du tror att du tänker dina egna tankar är bara, liksom allt annat, en illusion.

I Kina finner sig folk i sin lott med ödet som tröst, eller himlen, som de säger. Det kinesiska begreppet himlen (Tiāntáng) är svåröversatt och liknar ibland nån slags panteistisk gudom, en naturkraft eller ödet.

Och alla dessa religiösa, filosofiska och politiska system fungerade och fungerar ändå, på ett eller annat sätt, i förening med olika etiska och moraliska förhållningssätt.

Det betyder inte att en gammal viking eller grek genast skulle svarat nej på frågan om den fria viljans existens, snarare att de skulle betraktat frågan som antingen obegriplig eller meningslös.

Guds död innebar stora förändringar, fast ändå inte. Tron på en gudomlig ordning byttes bara ut mot tron på en ordning, som nån deppig sociolog sa. Världen avförtrollades. Samtidigt skedde enorma vetenskapliga, politiska och sociala förändringar.

Hur ser en värld utan den fria viljan ut? Är det en sådan värld vi alla kommer vakna upp i efter den postmoderna skärselden?

Det är lite kul att man i Devs sätter just en Silicon Valley-entreprenör i centrum för det här dilemmat. De där uppblåsta megalomana Messiasfigurerna som tror de kommer leva för evigt måste ju vara värst drabbade av insikten att deras gudabenådade briljans endast är resultatet av en förutbestämd händelsekedja där deras val inte haft någon betydelse alls. Och man passar även på att slänga in lite (ganska ytlig) kritik mot sociala medier, som i scenen då nån politiker säger till Forest att ingen längre gillar er, fast vi är tvungna att använda era tjänster.

Men Devs slutar i besvikelse. För den fria viljan gör sig såklart påmind i en twist på slutet och det blir nått pseudoreligiöst sci-fi-efterliv med nått resonemang om multipla universum istället**. Vad som hade kunnat bli ett klassiskt inspirerat drama om en tragisk man som möter sitt förutbestämda öde blir det istället mest fånigt.

Det är väl för tidigt att avskaffa den fria viljan, ens i fiktionen. Det är som i The Day the Earth Stood Still från 1951. I en scen återupplivar roboten från Mars en död människa, vilket var för magstarkt för filmbolaget som krävde en manusändring där någon förklarar att den återupplivade mannen kommer dö en tid senare. Endast Jesus kan återuppliva döda, inte påhittade robotar från yttre rymden, inte ens i fantasin, i 50-talets Hollywood.

* Han är otroligt lik den Jesusbild som blev poppis i Västeuropa under sen medeltid som sedan dess blivit standard.
** Okej, det är inte helt ointressant det heller, den där Matrix-grejen som Nick Boström gjort en nyspinn på nyligen och som har starka kopplingar till framförallt buddismen. Men då det typ bara slängdes in snabbt på slutet kändes det mest onödigt för storyn.

Mot demokrati. Del IV, emot val

Betydligt intressantare läsning än Brennan är belgiska statsvetaren David Van Reybroucks bok Emot allmänna val. Reybrouck vill nu inte avskaffa demokratin, tvärtom vill han rädda och vitalisera den.

Och så brukar ju folk i allmänhet säga, det är som Crimethinc påpekade att alla problem med demokrati alltid finner sin universallösning i mer demokrati. Reybrouck är dock väldigt specifik – han vill byta ut val mot lottning.

Att använda sig av lottning inom politiken ter sig nog för de flesta idag som högst märkligt men förr var det en ganska vanlig procedur, och framförallt förknippades det med ett specifikt styrelsesätt – nämligen demokrati. De gamla grekerna, atenarna närmare bestämt, brukar ju få cred för att ha uppfunnit demokratin.
Alla kan väl historien i stora drag, ordet som är en sammansättning av ”folk” och ”styre”, atenarna som samlades på torget för att debattera och ta beslut. Vidare säger skolboksformuleringen att de gamla grekernas demokrati skiljer sig från vår då varken kvinnor eller slavar hade rösträtt. En mer (andravågs-) anarkistisk inriktad kritiker brukar i sin tur påpeka att de gamla grekernas demokrati var direkt och inte representativ, vilket av dessa ses som en bättre och renare form av folkstyre.

Vad Reybrouck lär oss* är att de gamla grekernas system var ganska komplext och även innefattade lottning. Reybrouck menar att Aten inte alls var att betrakta som en direktdemokrati, utan en ”icke-elektoral, representativ demokrati.”** Man hade omröstningar nästan varje vecka men det mesta av arbetet skedde i de representativa församlingarna – vars ledamöter lottats fram. Vissa ämbeten valdes, andra lottades, och olika instanser balanserade varandra.

Lotterisystem förekom även i flera städer under renässansen. Ett väldigt komplicerat system för att utse Doge (ungefär motsvarande president) som innefattade både val och lottning tillämpades i Venedig, och detta behöll man ända fram till Napoleon marscherade in 1797. I Florens lottade man fram regeringen och olika funktionärer, som bara fick sitta en ganska kort tid och även här blandade de med val och kandidaten var tvungen att bli nominerad för vara valbar (eller lottningsbar?).

I San Marino lottade man fram sina två guvernörer ”bland rådets sextio ämbetsmän” ända fram till mitten av 1900-talet. För att nämna några exempel.

Det rör sig alltså inte om lottning i enskilda frågor, så som skedde under den svenska lotteririksdagen (som inte nämns i boken), utan att man utser representanter via lottning istället för genom val. För det är just val som orsakar problem enligt Reybrouck.

I vad som bara är ett kort sidospår kritiserar han bland annat idén med ”demokratiexport” och pekar på den förödelse framförallt USA skapat då de försökt införa demokrati i Afghanistan och Irak. Även om införandet av valprocesser ständigt leder till våld och korruption är detta de ständiga kraven för att ge bistånd.

”Lokala demokratiska och protodemokratiska institutioner (byråd, traditionell konfliktmedling, uråldrig rättskipning) har inte skuggan av en chans […] Val är den nya trons sakrament, ritualer som anses livsnödvändiga och vars form är viktigare än innehållet.”

Om detta hade man nu kunnat säga mycket, men Reybrouck är mer intresserad av att reformera demokratierna i väst. Likt Brennan har han en del kritik mot rådande ordning som ibland träffar ganska rätt och likt Brennan har han en hel del idealistiska villfarelser.

Den stora oron för Reybrouck tycks nämligen vara den ökade polariseringen och misstron mot det politiska systemet. Om vi bara låter slumpen istället för valprocedurer utse folkrepresentanterna kommer dessa kunna sköta landets affärer alldeles ypperligt. Vi slipper politiker som mest bryr sig om sina varumärken och utsikterna till att bli omvalda, vi kan motverka lobbyisters inflytande liksom mediernas fördummning och personfokus kommer försvinna.

Till hjälp ska de framlottade representanterna dessutom få hjälp av en arsenal byråkratexperter som ska guide dem rätt och ge dem viktiga kunskaper. Istället för polariserande val så kommer vi få en mysig konsensuskultur och tilltron till staten och samhället kommer öka. Ungefär så går resonemanget.

Det rör sig alltså om samma problem som hos Brennan, politiken är ett allmänintresse och sjukdomssymptomen som hopar sig (politikerförakt, misstro mot institutioner osv) är uppmaningar till en återställning, den abstrakta demokratin måste räddas, allt måste förändras för att inget ska förändras.

Istället för den amerikanska snällistlibertarianen Brennan har vi i Reybrouck en europeisk sossereformist, båda är i något avseende ”radikala”, ”tankeprovocerade” eller ”modiga” inom den liberaldemokratiska mittfåran, men de flyttar sig heller aldrig utanför denna mittfåra.

Det blir extra tydligt i det något senare skrivna efterordet som finns med i den svenska utgåvan. Där understryker Reybrouck att hans idéer nu visat sig vara viktigare än någonsin, vilket bevisas av… [trumvirvel]
Trump och Brexit!

Det finns ändå en del bra saker i den här boken. Kritiken av hur medier i symbios med yrkespolitiker förvandlat vad som en gång var en procedur för gemensamt beslutsfattande till ett stort skämt är bra, liksom den historiska översikten är väldigt intressant.

Själv tänker jag att det där med lottning definitivt är värt att pröva, och i mindre skala är det ju bara att sätta igång.

Att rent praktiskt erkänna lottning som ett demokratiskt instrument vid sidan av direkta omröstningar och valda representanter är en bra början. Med detta finns det ju sen otaliga modeller att experimentera med.

Vore inte lottning en ganska effektiv åtgärd för att rubba en stelnad förening där samma lilla klick styr och ställer och som bara kör i samma hjulspår år ut och år in? Varför inte lotta mötesordförande, sekreterare, justerare osv för varje möte? Finns det kanske kommittéer i till exempel en fackförening som man (helt eller delvis) kunde utse genom lottning? Kanske rent av förtroendeposter?

Okej, ovanstående låter kanske mest dötrist och inte riktigt lika omvälvande som Reybroucks politiska förslag, att reformera Sveriges föreningsliv är väl inte direkt någon fråga som kommer engagera massorna. Det kanske är jag som har brist på fantasi eller bara är allmänt tråkig, men denna tillämpning av lottning ser jag faktiskt en viss potential i.

* Mig, jag hade i alla fall ingen aning om allt detta.
** Vårt eget system skulle nog inte ens klassats som demokratiskt enligt äldre kriterier, snarare som nån slags val-aristokrati.

En till

Skrev ju nyligen att det finns två svenska översättningar av ISAIF. Upptäckte nu att det faktiskt kom en till förra året på Bokförlaget Hansson & Bruce. Erik Philipsson heter översättaren till den här. Märkligt ändå att ett manifest från 1995 översattes till svenska först 2017 för att 2019 översättas två gånger till.

Jag började faktiskt själv med en översättning för ett par år sedan som ett litet hobbyprojekt. Det var klurigt och jag körde tidigt fast då jag inte kom på någon bra svensk motsvarighet till ordet ”indignities”. Sen hörde jag om att Nilssons översättning var på gång och lade ner projektet.
Och nu har vi alltså tre olika svenska översättningar. Får se om det blir en komparativ analys framöver, de har i alla fall lyckats få till tre olika titlar, Det industriella samhället och dess framtid (Bibliotek), Industrisamhället och dess framtid (Vertigo) samt Industrisamhällets framtid (Hansson & Bruce).